Reviderade valpplaner efter svar på EIC-test

Nu har jag lagt upp  planen för nästa års parningar. Jag fick raskt göra om i planeringen när jag fick tillbaka svaren på gentesten. Det visade sig att flera av mina tikar är anlagsbärare för EIC så jag har valt att betrakta dem alla som anlagsbärare och enbart använda testade och fria hannar på dem. Kan ju säga att det då inte finns mycket att välja på om man vill ha en fritestad bra hanne  i Sverige. Jag har letat igenom alla hemsidor på labradorklubbens uppfödarlista och hittat totalt nio (9) fritestade hannar som skulle kunna gå i avel (fast vissa var inte röntgade än).  Mina tikar är inte rabiesvaccinerade så jag kan inte bara ta dem i bilen och åka utomlands och para.  Ungtikarna har ju inte haft kull förut så de måste ha en riktig hanne första gången så man ser att de kan para riktigt. Sen kan man inseminera med utländska testade hanar till andra kullen. Det finns ju att välja på  ute i Europa där man har  testat hundarna.  Alvas parning är i princip klar också men jag har inte klartecken på att använda bilden på hannen än så jag avvaktar med att lägga upp den. Men hon ska insemineras med en championhanne som lämnar svart och brunt men inte gult. Så vi får se om Alva ärvt den bruna genen från sin far. Planen för Fia gick om intet när den tilltänkte hannen visade sig vara anlagsbärare, men hans far är fortfarande i avel och fritestad så då får det bli han.

Nya hundsängar. Garanterat otuggbara. Kuranda Dog Beds.

Nu har jag gjort en investering i tre nya hundsägngar. Jag har tröttnat på alla söndertuggade Biabäddar och fällar i småsmulor. Dessa sängar har ett års garanti och är otuggbara.  Så här ser de ut färdigmonterade.
En smart konstruktion gör att det finns inga ändar eller bitbara hörn att börja tugga på. Stommen är av aluminium och tyget speciellt hållbart och det ska inte fastna hundhår på det. Vi får väl se.
Inköpta från swedesun.com Rekommenderas, de är otroligt snabba med leveransen också.

Röntgenresultat

Grattis till Tove Hemmestad Fransson som röntgat sin Scott (Aquador Inachos) med HD A-A ED 0.
Här är Scott som ettåring, han gick bra på utställningarna i somras
1 -1 CK junior class SKK international show Jönköping 20/6-10
1 -1 CK junior class SKK international show Jönköping 19/6-10
1-3 CK junior class Swedish Labrador Retriever Club Show
Tre av fyra röntgade i den kullen, alla med samma resultat, den fjärde ska röntgas snart och vi hoppas på samma resultat för henne. Himla synd att mamman till dem hann att bli för gammal för en kull till, hon har lämnat bra valpar.  Men nu är hon över 8 år så då är det mormorsjobb som gäller för henne. Hon är bra på att ta hand om småttingarna.
Grattis till Tove Hemmestad Fransson som röntgat sin Scott (Aquador Inachos)
med HD A-A ED 0.
Här är Scott som ettåring, han gick bra på utställningarna i somras
1 -1 CK junior class SKK international show Jönköping 20/6-10
1 -1 CK junior class SKK international show Jönköping 19/6-10
1-3 CK junior class Swedish Labrador Retriever Club Show
Tre av fyra röntgade i den kullen, alla med samma resultat, den fjärde ska röntgas snart och vi hoppas på samma resultat för henne. Himla synd att mamman till dem hann att bli för gammal för en kull till, hon har lämnat bra valpar.  Men nu är hon över 8 år så då är det mormorsjobb som gäller för henne. Hon är bra på att ta hand om småttingarna.

Retrieverkoppel, strypkedja eller fasta halsband. Farligt eller bra?

Jag skickar ofta med ett retrieverkoppel med valparna när de åker vid 8 veckor. Detta för att jag anser att hunden OMEDELBART ska lära sig att inte dra i kopplet. Hunden lär sig att dra i kopplet för att den tillåts göra det i början. Om matte/husse använder ett retrieverkoppel på valpen från början så anstränger de sig mer att inte låta valpen dra, och vips kan hunden gå i koppel. Det finns alltså en vits med att använda stryp redan på valpar: Det är dressyr av matte/husse. Med ett sådant halsband tycker matte/husse att det är så läbbigt när valpen drar att den aldrig får tillfälle att lära sig dra.

Hur fungerar denna  husse/matte-dressyr? Jo, om de använder retrieverkopplet  från början när valpen är liten kommer inte valpen att få lära sig dra i kopplet för "det är så hemskt" när valpen stryps, så husse/matte kommer inte att låta valpen dra och alltså lär sig valpen inte att man ska dra i kopplet, något som den lär sig snabbt om man sätter på ett brett mjukt koppel eller sele och LÅTER den dra. Anledningen är att en hund drar i kopplet för att del lärt sig att det är OK.

Strypeffekten dresserar alltså husse/matte!

Oftast sätt det på ett "snällt" halsband och sen får valpen gå och dra bäst den vill. Detta beteende (hos matte/husse) motverkas effektivt med stryp på valpen. Inte för att korrigera valpen utan för att få matte/husse att bära sig vettigt år. Med ett stryp på en liten valp lär sig husse/matte från början att hunden inte ska få dra för det gör ju så ont i hjärtat att se en liten valp dra i stryphalsband.

Tanken är alltså att hunden aldrig ska få lära sig att dra, att den ska följa husse/matte på andra medel än att den har koppel runt halsen, kopplet är bara säkerhet för att den inte ska springa ut i vägen och bli överkörd.   I detta läge är alltså strypkopplet ett dressyrredskap för att dressera husse/matte. Helstryp på valp är helt OK så länge som  det handlar om ett retrieverkoppel som hänger löst bara för säkerhets skull och man jobbar med det mentala kopplet, dvs kontakt mellan valp och människa, en hund ska ALDRIG dra i ett stryp. Eftersom man inte vill att den lilla valpen ska strypas så låter man den helt enkelt inte dra i kopplet utan använder samma metoder som om den vore lös för att få den att följa med.

Valpen ska ha stryp i form av ett retrieverkoppel från början för det är ett hjälpmedel för dressyr av matte/husse. Har hunden redan lärt sig att den får dra så hjälper det inte att bara sätta på ett stryphalsband för matte/husse låter hunden dra ändå. Det är alltid förarens fel om hunden lärt sig att det är OK att dra. Stryphalsband är inget hjälpmedel att lära en hund som redan är ohanterlig att gå fint.

Nu tycker ni att jag är grym, en djurplågare. Men det finns en viktig anledning till varför man ska använda ett sådant koppel.

Argumenten mot stryphalsband  på hundar är många och väldigt många anser att det är rent livsfarligt att sätta stryphalsband på en hund.  Man hänvisar till nackskador och kotförskjutningar.  Man hänvisar till en artikel som ligger ute på nätet som hänvisar till en undersökning som jämfört skador på hundar som tränats med strypkedja å ena sidan och stackelhalsband å andra sidan. Och där visas att strypkedjan ger betydligt fler skador på nacke och hals. Den undersökningen säger inget om fasta halsband. Dessutom finns inga referenser till den faktiska undersökningen så man kan anta att den inte är vetenskapligt sund alternativt den existerar inte. Men det är rimligt att tro att stackel orsakar mindre antal nackskador än stryp för man rycker inte i ett stackel så kraften man använder i kopplet är mindre och alltså mindre möjlighet att skada nackkotpelaren.

Man använder denna undersökning som argument för att man ska använda fasta halsband på hundar för enligt undersökningen så är stryphalsband skadliga.  Men ingen har undersökt vad som händer om man utsätter en hund för samma kraft i ett ryck med stryphalsband jämfört med ett stumt fast halsband.  Jag hävdar att med ett "vanligt" stumt fast halsband får man ett tvärt stopp och då får du en pisksnärteffekt i nacken istället om hunden rycker. Det kan vara mycket skadligare än en tillfällig strypning.

Om vi räknar på det strikt fysikaliskt så får du ett tvärare stopp med ett fast halsband än med ett stryp. Det är som att jämföra med att köra en bil in i en bergvägg jämfört med in i en snödriva.

Om du har ett stumt koppel och ett fast halsband så går hela den kraft du lägger i rycket till att förflytta halsen i sidled på en mycket kort tid (all kraft läggs på den bortre sidan av halsen från dig sett, halva halsen tar upp hela kraften, på en gång) medan om du har ett fast koppel och en strypkedja så tar det dels längre tid att fördela kraften på halsen( kedjan ska dras ihop) innan den kraft som är kvar i rycket fördelas runtom halsen( betyder att den del av halsen som tar drabbas av rycket tar upp mindre än hälften av kraften jämfört med fasta halsbandet) i en strypeffekt som inte förflyttar halsen i sidled och sedan gör den lilla del av kraften i rycket som är kvar att halsen förflyttas betydligt mindre än med fast halsband.

Det är den plötsliga förflyttningen av halsen som ger upphov till kotförskjutning och skador i nacken och den skadan är mycket större med fast halsband än med strypkedja vid samma kraft i rycket och samma bredd på halsbandet. Rent mekaniskt så är det större risk för kotförskjutning med ett fast halsband jämfört med ett stryp, det går att räkna ut och alla som läst lite fysik på gymnasiet borde ha kunskap nog att förstå kraftfördelningen.

Även om man inte läst fysik så borde man kunna inse att en strypning inte ger en förskjutning av kotorna medan samma kraft helt koncentrerad på en snabb förflyttning av en mindre del av kotpelare leder sannolikt till kotförskjutning.

Jag pratar alltså  om vilken skada KRAFTEN I RYCKET ger om du har ett stryp eller ett fast halsband. Att mycket snabbt förflytta en del av halsen i sidled ger med stor sannolikhet skador som kotförskjutning, eller hur? Detta åstadkommer man med ett ryck i ett fast halsband medan samma ryck i ett stryp snörper åt halsen men förflyttar den inte med samma kraft.   Att det sen gör ont att få ett strypande är en annan sak.

Att jag rekommenderar retrieverkoppel till valpköpare har inget med detta att göra utan jag spelar på valpköparnas egenskaper att tycka att det är otäckt när kopplet dras åt runt den lilla valpens hals och därför lär sig att INTE LÄRA HUNDEN DRA.

Men kan man inte använda halvstryp då? Med ett halvstryp som är så stort att det inte stryper ger samma snärt i nacken vid ryck som ett fast halsband. Har du halvstrypet inställt så det stryper så får du de varnings- och dämpningseffekter som helstrypen har...

Låt oss hoppas att mina valpköpare förstår vad jag menar och lär sina hundar att inte dra och själva inte rycker i kopplen.

Vad jag saknar är en undersökning om vad som händer när man rycker i ett fast halsband.

Det enda jag säger är att det är farligare att rycka i ett fast halsband än i ett stryp MED SAMMA KRAFT.

 

Ett retrieverkoppel till valpen. Det är vad jag rekommenderar.

MAN LÅTER INTE VALPEN LÄRA SIG ATT DET ÄR OK ATT DRA


Kennelhosta, vi slapp inte.

Självklart fick vi kennelhosta när vi varit på några inomhusutställningar. Men tack vare(?) vaccinationerna kom det bara tre harklingar på varje hund och de är redan friska. Bra för vi har anmält till Stora Stockholm om lite mer än en månad.  De måste ju vara friska 1 månad innan de får komma ut på tävling igen. Egentligen är det 1 månad hemma  bara de träffat en hostande hund som gäller. Hur många håller på den regeln?  Om folk kunde hålla sina hundar hemma tillräckligt länge så skulle inte hostan spridas så mycket.

EIC exercise-induced collapse. En liten hint om hur många anlagsbärare vi har i Sverige.

Jag förfäras över hur många anlagsbärare för EIC vi har i avel i Sverige. Struntar folk i det helt och hållet? På labradorklubbens valphänsvisning finns kullar där både far och morfar till valparna är anslagsbärare. Jag roade mig med att sammanställa en lista på 30 hanhundar som bär på anlaget för EIC och som används i avel i Sverige och visa hur många barn och barnbarn de har. En del av hundarna är inte svenska men används i aveln här.  Detta är bara de som jag själv vet säkert, det finns fler. Jag anger inte namnen på hundarna för en del är inte offentliga, ägarna vill inte tala om det. Notera att detta bara är anlagsbärande hannar som används flitigt i aveln idag, tillkommer naturligtvis en massa tikar och mindre populära hannar som är anlagsbärare samt syskon och föräldrar.  Vissa av de yngre hundarna har inte hunnit få barnbarn än, men det kommer med all sannolikhet.
Det är helt orimligt att ta anlagsbärare ur avel, vi skulle inte få något kvar att avla på.  Men om man utnyttjar gentestet  och är öppen med resultaten som man är i andra länder så kan vi enkelt bli av med problemet på några generationer. 

hane
nr

avkommor
i Sverige

barnbarn
i Sverige
1
210
342
2
174
25
3
130
0
4
102
210
5
96
50
6
93
283
7
83
80
8
82
467
9
78
467
10
75
92
11
75
24
12
73
0
13
69
17
14
68
435
15
67
29
16
51
118
17
45
42
18
44
38
19
44
4
20
40
0
21
37
295
22
35
591
23
22
6
24
21
13
25
20
0
26
16
27
27
13
65
28
12
0
29
7
0
30
6
23


SKK Internationell utställning Växjö, 6/11-2010

Det är långt att åka till Växjö. Upp kvart i 4 på morgonen och mata och rasta hundarna. Sen fick de som inte skulle på utställning gå och lägga sig igen.  04.30 åkte vi hemifrån. Det var halt så vi tog E4an för den var saltad. Den vägen är 2 mil längre men går fortare att köra. Jag hade tagit till extra tid så vi hann ta en promenad i skogen strax norr om Växjö när det började ljusna så hundarna var rastade när vi kom fram. Jag kör alltid vilse i Växjö, maken till dålig vägbeskrivning finns inte i utställningsvärlden.
På utställningen gick det bra. Solo vann sin klass med CK  men blev inte placerad i bästa hanklassen. Klassvinst hade jag nästan räknat med för honom.   Större överraskning var det att hans halvsyster Lisa vann unghundsklassen med Ck och stod 4 bästa tik.  Det var hennes första CK.  Mormor Mira var trea i veteranklassen med CK. Hon gjorde som vanligt, bara fjäsk. Den hunden vill inte visa sig, bara lägger öronen bakåt, fjäskar och tycker att vi ska kasta fågel istället.  Nu har hon CK från veteranklass också så nu behöver hon inte ställas mer.
Bilden visar mig och Solo i full fart. Fotat i farten av Monica Jarl.

EIC exercise-induced collapse. Fler register att hitta anlagsbärare i, för den som är nyfiken.

Det är ju alltid intressant att veta om ens hundar har EIC-anlaget eller inte. Hittar man sin hunds föräldrar eller annan nära släkt som anlagsbärare i något officiellt register så  har man ju lite mer aning om ifall ens egen hund är drabbad.
I Tyskland  registrerar labradorklubben alla gentestresultat, man kan söka på enskilda hundar här.  I USA finns OFA som också går att söka igenom och hitta de som gjort gentest för EIC. Det är inte så många drabbade i USA som man  kan se i Europa, och de flesta drabbade är amerikanska jaktlabbar. Men det finns ett par svenska importer av utställningslinjer i registret som anlagsbärare.  Man får gå in och kolla varje hund enskilt för att se resultatet på testet.
Hur ska vi göra med informationen om de svenska hundarna som är anlagsbärare och sjuka? Vad tycker ni? Jag kan ju inte annat än tala om resultatet på mina egna hundar, jag sitter inte här och skvallrar om andras hundar.  Var och en som har en drabbad hund eller anlagsbärare tycker jag ska tala om det själv. Men hur? På egna hemsidan, visst, men vore det inte bra med en samlad lista någonstans.
En del av de jag vet om nu genom lusläsning av register och kompisar som testat sina hundar är hundar med stor påverkan i svenska aveln med många barn och barnbarn.

RSS 2.0