Valpar födda 20120626

Så har Fia fått sin första kull. Hon var jätteduktig och mådde bra hela tiden men vad hjälper det när största hannen ville först ut och satte igen utgången. Så stor valp har jag aldrig sett förut. Livsvilja hade han också, han lever fortfarande. Normalt när de fastnar på vägen ut så där är att de inte klarar sig. Men vi åkte till veterinären och tog ut valparna med kejsarsnitt. Veterinären var övertygad (liksom jag) att valpen var död så han koncentrerade sig på att ta ut resten levande och sist tog han ut den till synes döda valpen. Men tjejerna på Djurdoktorn har magiska händer för valpen lever och är stor och stark och pigg som sina syskon.
Det blev 7 valpar. 2 bruna hanar, 2 svarta tikar och 3 bruna tikar. Bra, för jag har flera på väntelistan som vill ha brun tik.


SSRK Utställning Gränna 20120617

Jag tog med mig valparna på utställning, Oj vad det regnade på morgonen när vi åkte, jag rustade mig med regnställ och gummistävlar. Men när vi kom till Gränna var det vackert väder så jag kunde byta till vanliga kläder och skor. Lexus vann sin klass hanvalpar 4-6 månader och blev sedan BIRvalp. Lancia blev trea i sin klass och fick inte ens HP. Måste komma på ett sätt att få henne att inte hata utställning. Allt är ju skitkul runtikring tycker hon, men att vara inne i ringen och stå fint är inget vidare.
Valparna har varit jätteduktiga och övat sig både på att sova i bur, gå runt och vara trevlig mot folk och andra hundar och att kissa borta. Det sista brukar mina hundar ha svårt för särskilt som att de måste kissa i koppel.
Scott var också på utställningen, han bor i Gränna och kunde gå till utställningen med matte. Han vann öppenklassen med CK och blev sedan 4e bästa hane med Reserv-CERT. GRATTIS Tove!

Hundars höftledsutveckling. HD

Idag kom tidningen Labradoren ut så jag lägger ut artikeln jag skrivit även här.
 
Valpens tre första månader är avgörande för utvecklingen av höftledsdysplasi HD.

Randi Ingebjörg Krontveit disputerade i  mars 2012 vid Norska veterinärhögskolan med en avhandling som handlar om huruvida faktorer i den miljö där hundarna växte upp kan ha en inverkan på antalet fall av HD. I detta arbete har hon visat att miljöfaktorer spelar en större roll i utvecklingen av höftledsdysplasi HD än man tidigare trott.

 

Avhandlingsarbetet var en del i ett större projekt där man följt ca 500 hundar under 10 år, från planeringen av kullen till död eller tioårsdagen, med avseende på skelettsjukdomar. I studien deltog 500 hundar av fyra raser: Labrador Retriever, Newfoundland,  Leonberger och  Irländska varghund. Randis avhandling består av resultatet i fyra vetenskapligt publicerade  artiklar och en lång inledning. Denna inledning innehåller bakgrund till hennes artiklar, referat av tidigare forskning och sammafattning av artiklarna. Där får vi lära oss bland annat att  rapporter om HD hos vilda djur är ovanliga men man har funnit vilda vargar med HD. HD är en genetisk sjukdom som också förekommer i flera andra arter Det är alltså inte en unik åkomma för rasavlade hundar. Hundar är inte födda med HD, men genetiskt belastade  valpar kan utveckla olika grader av HD. Graden av HD har en inverkan på när hundarna visa symtom och hur länge de lever.

I inledningen  finns också en intressant redogörelse för höftledens fysiologiska utveckling. När valpen föds är inte benen så hårda och överallt är det inte färdigt ben. Mineraliseringen av lårbenshuvudet startar ungefär vid två veckors ålder och mineraliseringen bäckendelen av höftleden sker något  senare. Vid  sex till sju veckors ålder bildas fästområdena till ligamenten som håller ihop leden.  Vid ungefär sex till sju månaders ålder har bäckendelen av höftleden växt färdigt och ledskålen är klar medan lårbenshuvudet fortsätter att utvecklas till sex till nio månaders ålder lite beroende på ras. (Andra källor säger att leden är färdigformad vid fyra månaders ålder, min anmärkning). Så länge som ledens delar passar ihop  så utvecklas leden normalt. Men om leden är slapp och /eller skadas  under tiden den utvecklas så får hunden HD.  Under de två till tre första månaderna är muskler och ligament omogna och vävnaderna mjuka och plastiska. Leden bör belastas för att utvecklas normalt  men felaktig belastning stör utvecklingen.  Före sju veckors ålder har man inte kunnat se något tecken på HD även om hunden fått HD i vuxen ålder.  En hund är alltså aldrig född med HD. Tidiga studier (1966, 1974) har visat att man kan förhindra utvecklingen av HD hos genetiskt belastade valpar genom att låta dem växa upp i trånga burar (ett experiment som självklart bara forskare har rätt att utföra), då de inte har någon chans att skada leden. Andra studier har inte kunnat visa på något samband emellan HD och motion.

 

Nu till Krontveits forskning. Hon har bland annat undersökt "myterna" att stora tunga och snabbväxande hundar får HD lättare än mindre och långsamväxande hundar, att det är farligt att gå i trappor och farligt med motion. Forskningen har gjorts på vanliga hundar som bor hos vanligt folk, och ägarna och uppfödarna har svarat på frågor och fyllt i frågeformulär. De fick väga hundarna efter ett schema och notera alla avvikelser från normalt liv. Hundarna har även undersökts regelbundet av veterinär och massor av prover har tagits. Urvalet bestod av 501 hundar från 103 kullar. Det var 125 Newfoundland, 180 Leonberger, 133 Labrador Retriever, och 63 Irländsk varghund. Dessa hundar representerade ca 50% av årskullen för alla raserna utom för labradoren där antalet deltagare bara motsvarade ca 7% av en årskull.

 

Resultat från tidigare experiment och studier från andra länder har visat att snabb tillväxt och en hög kroppsvikt är faktorer som ökar sannolikheten för att utveckla HD. Krontveits forskning har visat att snabb tillväxt och hög kroppsvikt under det första året av valparnas liv inte ledde en ökad risk för HD. Tvärtom, hon fann att Newfoundlands  som var den rasen som hade den långsammaste tillväxttakten hade den högsta förekomsten av HD (36%). Den irländska varghund hade den lägsta förekomsten av HD (10%), men hade den snabbaste tillväxttakten.  Den kritiska perioden är från födseln till tre månaders ålder.

Valpar bor oftast med sin mamma hos uppfödaren de första åtta veckorna av sitt liv. Flera faktorer relaterade till levnadsförhållandena hos uppfödaren visade sig ha en signifikant inverkan på förekomsten av HD. Valpar födda på våren eller sommaren och hade uppfödare som bodde på en bondgård eller på landet hade en lägre risk att utveckla HD. Efter ca åtta veckor flyttar valparna till nya ägare. Motion utan koppel i naturen fram till tre månaders ålder halverade risken för HD, medan daglig användning av trappor under samma period dubblade risken. För händelser efter 3 månaders ålder kunde man inte se någon signifikant skillnad i förekomst av HD.

Det är alltså särskilt under perioden från födseln till tre månader som olika miljöfaktorer verkar påverka utvecklingen av HD. Under valpen uppväxt  kan förebyggande åtgärder därför rekommenderas i syfte att ge hundarna möjlighet till en bättre livskvalitet.

Baserat på resultaten i denna doktorsavhandling kan man som uppfödare förebygga HD genom att inte låta valparna gå i trappor före tre månaders ålder och låta valparna muskla sig genom att springa fritt i naturen de första månaderna.

Randi I. Krontveit försvarade sin doktorsavhandling den 13 mars 2012 vid Norges veterinärhögskola (NVH).  Titeln på avhandlingen: " Canine hip dysplasia in a prospective cohort study : incidence, risk factors and long-term effects in four large breeds "

Det finns mycket mer att läsa i avhandlingen, vill du läsa ett eget exemplar av avhandlingen kan du maila Dr Krontveit   randi.krontveit@nvh.no eller ladda ner avhandlingen här 

Jag vill också tacka Mieke den Braven för bilderna på valpars höftleder

 

Bilderna visar  hundars höftled vid 1 dags ålder, 8 veckors ålder och 20 veckors ålder. Fortfarande vid 8 veckors ålder är höftlederna outvecklade. Dessa bilder finns inte i Krontveits avhandling. Röntgenbilderna är hämtade ur den holländska studien "Loopt het een beetje? Botproblemen en locomotie stoornissen bij de hond" (Meutstege et al, 1994).


Solos första jaktprov

Idag var det avslutning på jaktapporteringskursen och vi slutade med ett övningsjaktprov upplagt som nybörjarklass B-prov men med dummy och utan skott. Med tanke på att Solo fick hämta sin första dummy i början av april i år och då inte kunde annat än stå så är hans prestation imponerande. I april kunde han inte SITT absolut inte STANNA KVAR och FOT fanns inte i hans sinnevärld. Men hämta dummy kunde han, det är medfött.  Idag fick han omdömet "optimalt" (5) på hälften av  bedömningspunkterna och 4or på resten utom två där han fick otillräckligt (3). Nu vet vi vad vi ska träna på. Det blir ett riktigt prov så småningom.



RSS 2.0