Aquador Labrador Retriever

Kennelblogg om livet med labradorer. Click for Kennel Web site. Klicka här för att komma till hemsidan.

Valpar väntas v 12 2018

Kategori: Avel

Vi ultraljudade Maja idag och hon är dräktig. Svarta och bruna valpar väntas. Valparna passar till sällskap och utställning. 
 

Labrador Retriever – en ras, många modeller

Kategori: Allmänt, Avel

Text: Anna Linderhed

 

 

Labradoren är Sveriges (och världens) största ras till antalet. Många många är vi som njuter av samvaron med en underbar hund, från vardagssällskap, mysstunder, aktiviteter, sport och tävling till jakt eller annat arbete. Rasen är mångsidig och omtyckt av alla ägare. Rasen anses vara delad i en utställningsavlad variant och en jaktavlad variant. Anhängarna till de olika varianterna har svårt att tåla den varianten de inte har själva och båda sidor hävdar att deras variant är den enda rätta labradoren. Det är tyvärr ofta en mycket otrevlig ton mellan falangerna. Nu och då förs det fram krav på att dela rasen.


Rasbegreppet i husdjursaveln är en papperskonstruktion och inte något genetiskt begrepp. En ras är en population som är stambokförd och vars anatomiska särdrag finns definierade i särskilda rasstandarder. Stamböcker och rasstandarder administreras av avelsföreningar som även sätter upp regler för hur aveln får gå till. I vårt fall är det Svenska Kennelklubben SKK som är den administrerande avelsföreningen, men SKK bestämmer inte över rasen, det gör rasens hemland Storbritannien. Stamböckerna är stängda, det innebär att om inte hunden finns med i stamboken (läs registrerad i SKK om hunden är svensk) så är inte hunden med i rasen. En oregistrerad labrador tillhör alltså inte rasen Labrador Retriever. Den är inte heller blandras eftersom det begreppet förutsätter att föräldrarna är av olika raser. Kalla en sådan hund för oras. Vi har i vårt land över 1000 registrerade uppfödare av rasen Labrador retriever. Alla är inte aktiva, enligt Köpahund.se är det drygt 300 kennlar aktiva. Antalet personer som håller på med avel av labrador ligger nog någonstans däremellan. Självklart har inte alla dessa personer samma avelsmål, det finns de som satsar på utställning helt och så har de också vinnande hundarna, det finns de som satsar helt på apportering och har i princip rent blått ”field trial”-blod i sina hundar. Så finns det de som vill ha en jakthund som även används i annan jakt både före och efter skott, det finns labbar som funkar för detta också. Sen finns det uppfödare som vill ha en hund som uppfyller rasstandarden men ändå inte vinner utställningar. Flera grupperingar säger sig prioritera Dual Purpose, dvs både utställning och jakt. Här kan vi finna på några få som går under benämningen Både-Och, men de flesta faller under kategorin Varken-Eller men är trevliga hundar ändå. Vissa uppfödare satsar på att få fram dugliga hundar till arbeten som narkotikasök, ledarhundar etc. Alla dessa olika grupper av uppfödare har egna prioriteringar som skiljer sig från resten. Och därmed har vi också en rejäl spridning av gener om man ser till hundarna i hela stamboken, men inom de olika delarna av rasen är genvariationen mindre.


Men visst är det väl bra att vi har en ras som har så stor variation INOM stamboken. Vi behöver inte ha problem med inavelsdepression så att vi måste korsa in en annan ras för att rädda rasen från undergång. Andra raser har tvingats till detta och måste krångla med dispens och x-register och annat besvärligt. Vi behöver bara vända oss till en lite annan typ av labrador så kan vi göra en ”outcross” för att förbättra den genetiska variationen. Jag skulle vilja påstå att vi inom rasen Labrador Retriever har minst 4-5 tämligen isolerade genpooler. Med det menar jag att man inte kan hitta några gemensamma hundar i stamtavlan på ca 10 generationer, det blir ca 20 år om man tittar på kortaste tiden på tiksidan (para varje tik vid 2 års ålder) eller 10 år på hansidan (para vid 1 års ålder). Inom de olika grupperingarna är inavelsgraden högre än rasens genomsnitt, detta ger samma problem som de, till antalet, mindre raserna har med inavelsdepression som visar sig i ökad risk för ärftliga sjukdomar och infektionssjukdomar, kortare förväntad livslängd och minskad kullstorlek. Men inavel är också det sätt människan har skapat hundraser och arbetet pågår fortfarande. Uppfödarna kanske tror att de inte inavlar för att de inte använder metoden Linjeavel, men genom att hålla sig till sin gruppering befäster man sin typ, både utseendemässigt och arbets/egenskapsmässigt. Urval görs på de premisser man prioriterar och dessa förstärks. Så har man gjort i alla tider när man förädlar husdjur och så görs fortfarande i hundaveln. De gener som bär de prioriterade egenskaperna dubblas (blir homozygota) och den andra genvarianten går förlorad. Detsamma gäller för mer oönskade egenskaper eftersom vi inte ser dem förrän de blivit homozygota och fastnat i populationen.
Undrar ni varför allergierna ökar? Varför vi helt plötsligt(?) har långhåriga labradorer?


Inavelsgraden, som anges i SKKs Avelsdata, är ett mått på hur stor del av avkommans gener som blivit dubblerade genom föräldrarnas släktskap, räknat över ett visst antal generationer. I Avelsdata beräknas inavelsgradens ökning över 5 generationer. Det erhållna värdet visar ökningen av inavelsgraden från generation 1 till generation 5. Det visar alltså inte den totala inavelsgraden för hunden utan hur mycket den ökat på 5 generationer. Den totala inavelsgraden är högre, alla labradorer är släkt med varandra om man går tillbaka tillräckligt långt. Många röster höjs för sund hundavel och ökning av genvariationen, man ska hålla nere inavelsgraden. Blandrasivrarna argumenterar framgångsrikt för sin avel. Rasavel ger bara sjuka hundar, det är bilden som media ger. Att vilja dela stamboken rimmar illa med ökad genetisk variation och mångfald. Var glad för att vi har alla typer av labrador inom samma stambok. Det ger oss möjligheter och valfrihet att avla som vi vill och ta fram den labrador vi vill ha. Vi kan göra utkorsningar för få tillbaka heterozygota genpar där vi förlorat detta, utan att gå utanför stamboken, var lycklig för det. Varje uppfödare får stå för sina val och preferenser. Men hacka inte på andra för att de inte gör som du eller tänker som du. Var glad för att vi inte har det som andra raser som splittrar rasen i flera så fort en variant dyker upp.


I Labradorens hemland Storbritannien har rasen varit i praktiken delad men med gemensam stambok sedan urminnes tider, eller i alla fall men än 50år ( 60-70?). Vi kan inte sätta oss över det, vi kan omöjligt dela rasen Labrador retriever här hemma i Sverige om inte rasens hemland Storbritannien gör det. Lev med det och håll sams. Labradoren – en ras, många varianter.

Kull född 24/6 2017

Kategori: Allmänt, Avel

Smilla födde sin kull på midsommardagen. Allt gick bra och valparna är nu 3 veckor gamla och börjar se ut som hundar. Här är en bild när de var nyfödda. Det finns 2 svarta hanar lediga, det blir pigga och busiga  hundar av den grövre utstälningstypen.  Passar utmärkt till sällskap, spår och utställning. Valparna levereras gentestade för prcd-PRA, EIC, skrovelnäsa och färg. Vid leverans är de förstås även ID-märkta, vaccinerade, avmaskade och veterinärbesiktade.  Självklart registrerade i SKKs stambok med stamtavla.  De får med sig en stor säck mat ( 12 kg) och lite annat som koppel, filt, leksak, ben och en massa information.
 
 
Är du intresserad så mejla info@kennelaquador.se