Aquador Labrador Retriever

Vi har fått en ny rasstandard för Labrador Retriever(FCI 2010-10-13, SKK 2011-04-47). Vad är det för skillnad från förra?  Jag tog fram den förra (Original 1987-06-24, FCI 1999-01-29  SKK2003-10-08) och jämförde.

I den förra utgåvan anses Labradoren komma från Labradorhalvön (Canada) i nya står det att Labradoren kommer från Grönland. I den nya standarden nämns även en hund vid namn som anses vara  ursprunget till den moderna labradoren.

Helhetsintrycket är omskrivet; ”Labrador retriever är en starkt byggd, kompakt och mycket rörlig (vilket utesluter övervikt eller överdriven massa) hund med bred skalle, bred och djup bröstkorg och brett och starkt ländparti och bakställ.” Borttaget är att ”den är mycket mycket rörlig, har utmärkt luktsinne, är en god apportör och har passion för vatten.” Detta stycke är flyttat till Uppförande/karaktär.

Nästa ändring är Halsen: ”Halsen skall vara torr, stark, kraftig och väl ansatt i skulderpartiet” det där med skulderpartiet fanns inte med förut.  När det gäller bröstkorgen finns ett nytt tillägg : ”En tunnformad bröstkorg får inte skapas genom övervikt”. Jo jag vet att många tror att en fet hund är lika med tunnformad bröstkorg, men då har de inte förstått vad denna tunnformade bröstkorg är, det är själva revbenens form man åsyftar, dessa påverkas inte av ett fettlager. En platt bröstkorg SER rund ut om den är inbäddad i fett som på en säl, men det räcker ju att ta i hunden så är bröstkorgen avslöjad.

Mankhöjden är ändrad för tik, nu är det 54-56cm som gäller(igen). Detta stämmer mer med verkligheten. När vi kontrollmätte labradorerna under två år såg vi att största delen av tikarna låg på 54 cm.

Vad som är fel enligt standarden är korrigerat.  Förut sod det: ”Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.” nu står det: ”Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse och dess påverkan på hundens  hälsa och välbefinnande samt förmåga att utföra sitt traditionella  arbete.”

För första gången har vi diskvalificerande fel i standarden, ”

•           Aggressiv eller extremt skygg.

•           Hund som tydligt visar fysiska eller beteendemässiga abnormiteter skall diskvalificeras.”

.

Det var ändringarna från förra upplagan.

.

NU kommer mina kommentarer. Det handlar först och främst om färgen på nosspegeln på gula hundar. Det är ju ett jättenono att blanda brunt och gult för då får man en icke tillåten färg enligt alla gamla källor och uppfödare. Vet tillockmed en uppfödare som låter bli att registrera en kull  bruna valpar för att det föddes en gul i kullen (inte SKK-medlem så vi behöver inte bry oss så mycket om det).   En gul hund är ju en ”blekt” svart eller brun hund, sådan är genetiken. Om det är brun grundfärg så har  denna gula hund inte svart nos utan brun eller köttfärgad om den är dåligt pigmenterad. MEN detta är inte fel enligt den rasstandard vi har nu.  I standarden står det endast att ”Nostryffeln skall vara bred med väl utvecklade näsborrar” inget om färgen på nostryffeln.  När det gäller färg står det endast ”Enfärgat svart, gul eller leverbrun. Gult får variera från ljust gräddfärgat till rävrött. En liten vit fläck på bringan är tillåtet.”   Inte heller i SKKs standard från  1991 står det något om färg på nosspegeln.  Men om man går tillbaka till Rasstandarden tagen av SKK 1949-05-23 så står det om nosens färg under stycket Färg:” Färgen skall vara enfärgat svart, chokladbrun  eller gul. Hos svarta individer skall nässspegeln vara svart och och ögonen nötbruna, hos bruna och gula individer är ljusare brun ögonfärg och brun nässpegel tillåtna. Vita tecken får icke förekomma med undantag för en obetydlig vit bringfläck”

Så varifrån kom detta fördömmande av bruna nosar på gula hundar???? Hallå alla domare hur dömmer ni?

Jag var en av motionärerna på 90-talet som försökte väcka frågan om avel på gentestade anlagsbärare för PRA.  Min tanke var aldrig att kravet på ögonlysning skulle tas bort och vi enbart skulle vara hänvisade till gentestet. Min ambition var att gentestet skulle kunna användas som ett komplement så man slapp skrota värdefulla linjer ur aveln när ett PRAfall upptäcktes.  Många är de värdefulla avelsdjur som fick tas ur aveln på grund av PRA.  Jag har alltid undrat varför kavet på ögonlysning togs bort. Svaret jag fått från Labradorklubben när jag frågar om det är att SKK inte kan ha två bekämpningsprogram för samma sak.  ???????

Nu har jag gått igenom SKKs gamla protokoll och funnit en del intressanta saker.  Protokoll fört vid sammanträde med Svenska Kennelklubbens avelskommitté den 4 och 5 februari 2000 finns en ansökan från Svenska Spaniel och Retrieverklubben om registrering av DNA-test för PRA gällande labrador retriever.

I protokoll SKK / AK nr 3-2006 finns förtydligande till protokoll SKK / AK nr 2/2006. Där sägs

1: SKK har central registrering av prcd-PRA för labrador retriever

2: DNA-testad anlagsbärande hund kan användas tillsammans med DNA-testad fri hund.

3: Nuvarande hälsoprograms krav avseende ögonlysning ska följas för registrering av valpkull.

Bra där, så ville jag ha det. Men sen kommer det intressanta som jag inte förstår.

I SKK / AK nr 3-2007 finns protokollfört en ansökan från Labrador Retrieverklubben med tillstyrkan av Svenska Spaniel och Retrieverklubben om att avsluta det nuvarande hälsoprogrammet för PRA. AK biföll ansökan att gälla fr o m 2007-07-01. Så numera har vi bara hälsoprogram (eller vad man ska kalla det) på gentest för prcd-PRA.

I den ansökan finns önskemålet att kravet på ögonlysning för registrering av valpar tas bort.

Nedan  finns paragraferna i fulltext.

Från SKKs hemsida:

”PRA (progressiv retinal atrofi) är ett samlingsnamn för en grupp ögonsjukdomar som har liknande symtom. En av dessa sjukdomar kallas prcd-PRA och förekommer i en rad olika hundraser. Sjukdomen orsakar en progressiv tillbakabildning av cellerna (tappar och stavar) i näthinnan, även om de till en början verkar utvecklas normalt. Först drabbas stavarna, vilka kan arbeta i svagt ljus. Hunden blir då ”nattblind” och kan inte se i mörker. Sedan förlorar tapparna successivt sin funktion i dagsljus. De flesta hundar med prcd-PRA blir så småningom helt blinda. Sjukdomen nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att den drabbade hunden fått sjukdomsanlag från båda sina föräldrar. Forskare vid det amerikanska företaget OptiGen har identifierat genen som orsakar prcd-PRA hos ett antal hundraser.

Det är viktigt att veta att inte alla sjukdomar som drabbar näthinnan är PRA, och att alla PRA-sjukdomar inte är prcd-formen av PRA. Det genetiska testet för prcd-PRA är därför bara informativt för prcd-PRA, inte för någon av de andra typerna av PRA. För att resultatet ska registreras i SKKs veterinärdatabas krävs att SKKs särskilda prcd-PRA remiss används. ”

Protokoll fört vid sammanträde med Svenska Kennelklubbens avelskommitté den 4 och 5 februari 2000 på Eklundshof, Uppsala.

§ 16 Ansökan från Svenska Spaniel och Retrieverklubben om registrering av DNA-test för PRA gällande labrador retriever.

SKK / AK nr 3-2006

§ 74 Föregående protokoll SKK/AK nr 2/2006

Förelåg justerat protokoll från AKs sammanträde den 26 april 2006.

Efter diskussion beslöt AK göra följande förtydligande och tillägg gällande § 45 b och DNA-test för prcd-PRA.

SKK har central registrering av prcd-PRA för labrador retriever, pudel (toy-, dvärg- och mellan-), svensk lapphund, finsk lapphund, lapsk vallhund och australian cattledog. SKK ska tillsammans med berörda special- och rasklubbar diskutera och fatta beslut angående utformning av nytt hälsoprogram för ögon. Fram till dess att nytt program utformats gäller följande för prcd-PRA:

Resultat från DNA-test förs endast in i SKKs veterinärdataregister i de fall då SKKs remiss använts och dess anvisningar följts.

För de raser (pudel och labrador retriever) som har central registrering av prcd-PRA och omfattas av hälsoprogram mot PRA har, under en övergångsperiod, en lättnad beviljats avseende anlagsbärare. Lättnaden innebär att DNA-testad anlagsbärande hund kan användas tillsammans med DNA-testad fri hund. För hund där resultat från Optigens mutationsspecifika test för prcd-PRA erhållits utan att SKKs remiss använts, kan resultat åberopas vid registrering av valpkull, men resultatet förs då inte in i SKKs veterinärdataregister. Eventuell avkomma åläggs automatiskt avelsspärr. Spärren kan dock hävas om avkomman DNA-testas som fri eller anlagsbärare.

Avkomma efter två DNA-testade fria hundar registreras inte som hereditärt fri (stamtavlefriad) utan tillsvidare krävs eget resultat från DNA-test.

Att använda affekterad hund i avel är alltid ett brott mot SKKs Grundregler oberoende av om rasen ingår i hälsoprogram.

Nuvarande hälsoprograms krav avseende ögonlysning ska följas för registrering av valpkull.

SKKs remiss får användas för utländska hundar och resultatet registreras i SKKs veterinärdataregister.

Beslöt AK därefter att med godkännande lägga protokollet till handlingarna.

SKK / AK nr 1-2007

§ 6 DNA-test

Förelåg minnesanteckningar från diskussionsmöte den 12 december 2006 gällande hälsoprogram för prcd-PRA på labrador retriever. Klubbens styrelse avser nu att för sitt Fullmäktigemöte lägga fram förslag till hälsoprogram som bygger på frivillig DNA-test av avelsdjur enligt en skrivelse 2007-01-19.

Noterade AK skrivelsen och konstaterade att begreppet hereditärt fri måste klargöras (se vidare § 19).

Protokoll

SKK / AK nr 3-2007

§ 89

Labrador retriever. Prcd-PRA

Förelåg ansökan från Labrador Retrieverklubben med tillstyrkan av Svenska Spaniel och Retrieverklubben om att avsluta det nuvarande hälsoprogrammet för PRA. Ansökan innebär att den centrala registreringen avseende såväl ögonlysning som resultat från DNA-test för prcd-PRA kvarstår, dock utan krav på obligatorium. Klubben önskar också att hereditärt fri hund redovisas.

Beslöt AK bifalla ansökan att gälla fr o m 2007-07-01. Konstaterade AK att det alltid är ett brott mot SKKs grundregler att använda affekterad hund till avel och att känd anlagsbärare vid avel enbart får användas tillsammans med hund som är DNA-testad fri/clear för prcd-PRA eller är hereditärt fri. Utvecklingen i rasen gällande prcd-PRA ska följas kontinuerligt av klubben och en utvärdering göras senast om fem år. Betonade AK klubbens ansvar för att en kraftig informationsinsats görs.

Jag skickar ofta med ett retrieverkoppel med valparna när de åker vid 8 veckor. Detta för att jag anser att hunden OMEDELBART ska lära sig att inte dra i kopplet. Hunden lär sig att dra i kopplet för att den tillåts göra det i början. Om matte/husse använder ett retrieverkoppel på valpen från början så anstränger de sig mer att inte låta valpen dra, och vips kan hunden gå i koppel. Det finns alltså en vits med att använda stryp redan på valpar: Det är dressyr av matte/husse. Med ett sådant halsband tycker matte/husse att det är så läbbigt när valpen drar att den aldrig får tillfälle att lära sig dra.

Hur fungerar denna  husse/matte-dressyr? Jo, om de använder retrieverkopplet  från början när valpen är liten kommer inte valpen att få lära sig dra i kopplet för "det är så hemskt" när valpen stryps, så husse/matte kommer inte att låta valpen dra och alltså lär sig valpen inte att man ska dra i kopplet, något som den lär sig snabbt om man sätter på ett brett mjukt koppel eller sele och LÅTER den dra. Anledningen är att en hund drar i kopplet för att del lärt sig att det är OK.

Strypeffekten dresserar alltså husse/matte!

Oftast sätt det på ett "snällt" halsband och sen får valpen gå och dra bäst den vill. Detta beteende (hos matte/husse) motverkas effektivt med stryp på valpen. Inte för att korrigera valpen utan för att få matte/husse att bära sig vettigt år. Med ett stryp på en liten valp lär sig husse/matte från början att hunden inte ska få dra för det gör ju så ont i hjärtat att se en liten valp dra i stryphalsband.

Tanken är alltså att hunden aldrig ska få lära sig att dra, att den ska följa husse/matte på andra medel än att den har koppel runt halsen, kopplet är bara säkerhet för att den inte ska springa ut i vägen och bli överkörd.   I detta läge är alltså strypkopplet ett dressyrredskap för att dressera husse/matte. Helstryp på valp är helt OK så länge som  det handlar om ett retrieverkoppel som hänger löst bara för säkerhets skull och man jobbar med det mentala kopplet, dvs kontakt mellan valp och människa, en hund ska ALDRIG dra i ett stryp. Eftersom man inte vill att den lilla valpen ska strypas så låter man den helt enkelt inte dra i kopplet utan använder samma metoder som om den vore lös för att få den att följa med.

Valpen ska ha stryp i form av ett retrieverkoppel från början för det är ett hjälpmedel för dressyr av matte/husse. Har hunden redan lärt sig att den får dra så hjälper det inte att bara sätta på ett stryphalsband för matte/husse låter hunden dra ändå. Det är alltid förarens fel om hunden lärt sig att det är OK att dra. Stryphalsband är inget hjälpmedel att lära en hund som redan är ohanterlig att gå fint.

Nu tycker ni att jag är grym, en djurplågare. Men det finns en viktig anledning till varför man ska använda ett sådant koppel.

Argumenten mot stryphalsband  på hundar är många och väldigt många anser att det är rent livsfarligt att sätta stryphalsband på en hund.  Man hänvisar till nackskador och kotförskjutningar.  Man hänvisar till en artikel som ligger ute på nätet som hänvisar till en undersökning som jämfört skador på hundar som tränats med strypkedja å ena sidan och stackelhalsband å andra sidan. Och där visas att strypkedjan ger betydligt fler skador på nacke och hals. Den undersökningen säger inget om fasta halsband. Dessutom finns inga referenser till den faktiska undersökningen så man kan anta att den inte är vetenskapligt sund alternativt den existerar inte. Men det är rimligt att tro att stackel orsakar mindre antal nackskador än stryp för man rycker inte i ett stackel så kraften man använder i kopplet är mindre och alltså mindre möjlighet att skada nackkotpelaren.

Man använder denna undersökning som argument för att man ska använda fasta halsband på hundar för enligt undersökningen så är stryphalsband skadliga.  Men ingen har undersökt vad som händer om man utsätter en hund för samma kraft i ett ryck med stryphalsband jämfört med ett stumt fast halsband.  Jag hävdar att med ett "vanligt" stumt fast halsband får man ett tvärt stopp och då får du en pisksnärteffekt i nacken istället om hunden rycker. Det kan vara mycket skadligare än en tillfällig strypning.

Om vi räknar på det strikt fysikaliskt så får du ett tvärare stopp med ett fast halsband än med ett stryp. Det är som att jämföra med att köra en bil in i en bergvägg jämfört med in i en snödriva.

Om du har ett stumt koppel och ett fast halsband så går hela den kraft du lägger i rycket till att förflytta halsen i sidled på en mycket kort tid (all kraft läggs på den bortre sidan av halsen från dig sett, halva halsen tar upp hela kraften, på en gång) medan om du har ett fast koppel och en strypkedja så tar det dels längre tid att fördela kraften på halsen( kedjan ska dras ihop) innan den kraft som är kvar i rycket fördelas runtom halsen( betyder att den del av halsen som tar drabbas av rycket tar upp mindre än hälften av kraften jämfört med fasta halsbandet) i en strypeffekt som inte förflyttar halsen i sidled och sedan gör den lilla del av kraften i rycket som är kvar att halsen förflyttas betydligt mindre än med fast halsband.

Det är den plötsliga förflyttningen av halsen som ger upphov till kotförskjutning och skador i nacken och den skadan är mycket större med fast halsband än med strypkedja vid samma kraft i rycket och samma bredd på halsbandet. Rent mekaniskt så är det större risk för kotförskjutning med ett fast halsband jämfört med ett stryp, det går att räkna ut och alla som läst lite fysik på gymnasiet borde ha kunskap nog att förstå kraftfördelningen.

Även om man inte läst fysik så borde man kunna inse att en strypning inte ger en förskjutning av kotorna medan samma kraft helt koncentrerad på en snabb förflyttning av en mindre del av kotpelare leder sannolikt till kotförskjutning.

Jag pratar alltså  om vilken skada KRAFTEN I RYCKET ger om du har ett stryp eller ett fast halsband. Att mycket snabbt förflytta en del av halsen i sidled ger med stor sannolikhet skador som kotförskjutning, eller hur? Detta åstadkommer man med ett ryck i ett fast halsband medan samma ryck i ett stryp snörper åt halsen men förflyttar den inte med samma kraft.   Att det sen gör ont att få ett strypande är en annan sak.

Att jag rekommenderar retrieverkoppel till valpköpare har inget med detta att göra utan jag spelar på valpköparnas egenskaper att tycka att det är otäckt när kopplet dras åt runt den lilla valpens hals och därför lär sig att INTE LÄRA HUNDEN DRA.

Men kan man inte använda halvstryp då? Med ett halvstryp som är så stort att det inte stryper ger samma snärt i nacken vid ryck som ett fast halsband. Har du halvstrypet inställt så det stryper så får du de varnings- och dämpningseffekter som helstrypen har...

Låt oss hoppas att mina valpköpare förstår vad jag menar och lär sina hundar att inte dra och själva inte rycker i kopplen.

Vad jag saknar är en undersökning om vad som händer när man rycker i ett fast halsband.

Det enda jag säger är att det är farligare att rycka i ett fast halsband än i ett stryp MED SAMMA KRAFT.

Ett retrieverkoppel till valpen. Det är vad jag rekommenderar.

MAN LÅTER INTE VALPEN LÄRA SIG ATT DET ÄR OK ATT DRA