Hälsningar från Benke

Benke är ju skåning  sedan ett år tillbaka. Han skulle säljas till Tullen för ett år sedan men vinter och väglag gjorde att vi inte kom iväg till testerna. Sen dök några gamla valpköpare upp. De hade förlorat den gamle och ville gärna ha en likadan. Deras gamle var morbror till Benke och de tackade ja till att ta över Benke. Nu har han det bra, får all uppmärksamhet och blir bortskämd som han inte kunde få bli här bland de andra hundarna.
Visst ser han ut att trivas i Skåne.

Mina underbara gamla tikar

Jag måste bara berätta om en liten "incident"som hände för ett tag sedan, man blir varm i hjärtat av hur mina gamla tikar hjälper till....Jag hade då 5 tikar hemma, de som har haft valpar var då 8 och 5 år, erfarna tanter..... och så en unghund, dotter till 5åringen som var 2½ men valp mentalt...och 2st 7månaders valpar, döttrar till 8-åringen. 

Jag hade de vuxna inne och valparna ute i rastgården så de kunde få busa av sig lite innan de gick in, unghunden var avundsjuk och ville ut och busa med valparna, så när jag gick ut för att hämta valparna öppnar hon dörren och springer ut till oss för att busa.... och lämnar dörren vidöppen, de gamla står i döröppningen och viftar på svansen och kollar läget, jag hade ju sagt att de skulle vara kvar därinne......

Eftersom jag har valparna i koppel och en unghund snurrande runt oss blir det lite trassligt....så jag ger inkallningssignal för att unghunden ska komma och sitta fot. Vips har jag 5åringen vid min sida.......och unhunden fortsätter att busa. 5åringen får en klapp som beröm (fastän jag inte hade tänkt att det var hon som skulle komma men det kunde ju inte hon veta) och släpper henne från kommandot. Då läxar hon upp sin dotter, och talar o för henne att så här gör man minsann inte......och så hjälper hon mig att få in bushunden.......och 8åringen står i dörröppningen och viftar på svansen och tycker att hon är jätteduktig för hon hade förstått att hon inte skulle komma när jag gav inkallningssignal....hon gjorde som jag tänkt , inte som jag sa....


de blir smartare med åren.......

Förgiftningsmysteriet - det är bra att ha hunden försäkrad

Plötsligt ville hon inte äta,  vi fick handmata henne. Sedan gick inte det heller, hon bara vände bort huvudet. Vi mutade med färskfoder, det gick ner med handmatning. Sen kom kräkningarna. Ingen mat stannade i magen. Ingen mat ville hon ha att äta. Mutade med köttbullar, Ok en gick ner, men kom upp efter någon timma.  Hon hade ingen diarre så magsjuka var det ju inte. Hon drack och kissade som hon skulle och för övrigt var hon pigg och glad som vanligt.  Kunde hon ha ätit någon sak som fastnat i magen?  Vi åkte till djursjukhuset med henne. Där har de en monter med många tokiga saker de plockat ur hundars magar, undrar om vi skulle bidra till samlingen.  På sjukhuset börjar de alltid med blodprov.  Resultaten var överraskande både för oss och för veterinärerna. Kraftig påverkan på lever och njurar. Hon var förgiftad!  Men av vad???  Vad hade hon fått i  sig som kunnat förgifta henne så?  Hon är ju under ständig uppsikt hemma, äter bara sin hundmat och den kattmat hon stulit. Inte kan kattmaten vara så giftig?  Vattnet är samma som vi dricker, kommunalt, så vore det vattnet skulle fler vara sjuka.  Har katterna släpat hem en råtta som ätit råttgift som hon ätit i smyg? Då måste hon varit väldigt snabb för så här års är hon  alltid kopplad ute och jag ser vad hon gör. Nej hon har nog inte fått i sig något som katterna släpat hem.  Hon blir inlagd för vidare utredning, de gör röntgen och ultraljud för att kolla så det inte är livmoderinflammation, de gör kontraströntgen på tarmarna för att se så det inte är stopp, allt är OK. Blodproverna för fästingsjukor visar ingenting.  De tar en urinodling. BINGO!  Urinvägsinfektion med bakterier som producerar gifter.  Och hon har  inte visat några symprom på UVI, hundar är otroliga på att dölja när de mår smådåligt.  Nu blir det antibiotika.

 

Efter en vecka på djursjukhus med dropp, omvårdnad, undersökningar och mediciner får hon komma hem för att handmatas och få kärlek och närvaro. Hon deppade nog ihop på sjukhuset. Långsamt kommer hon tillbaka till sin gamla aptit, fast det är klart, lite bortskämd blir hon ju, hon vill gärna ha något gott i maten för att äta.

 

Billigt? Nej, men det finns försäkringar.


Min läromästare

Första tiken kom till oss i början på 90-talet 10 veckor gammal.  Hon kunde allt från födseln och lärde mig hur det skulle vara. Tillsammans har vi tävlat lydnad, startat på jaktprov och varit på utställning. Hon hade oftast förstapris på utställning, vann jaktklassen en gång. Hon hade förstapris på jaktprov på första försöket, det var ju bra att hon kunde för jag är inte jägare och hade då aldrig varit på jaktprov. LP1, och priser i lydnadsklass 2 och 3. Hon gav upp på mig när vi gick kurs i tävlingslydnad högre klasser och lärde oss träna efter "hårda" metoder, då ville hon inte vara med längre.  Hon var en underbar tik som älskade att apportera och hon visade att labradoren kan lära sig vad som helst och vill det också.
En Dual Purpose Labrador, de är ovanliga. 


Hon var väldigt lättlärd och hon kunde många tricks, lite av en cirkushund. Snäll var hon också, botade många från hundrädsla, både hundar och människor.

RSS 2.0